Vaknar och upptäcker att jag står här igen.
På min perrong, den grå, triste perrongen där alla människor springer förbi och hoppar på sina tåg.
Ingen har tid, ingen har lust, ingen ser nått annat än just sina tåg.
alla vet var dom ska, vem har talat om det för dom, står det i deras biljetter?
Jag har också en biljett, men det står inget i den, ja vet inte vart jag ska, jag vet inte vilket tåg jag ska hoppa på.
Rädd för att det blir fel tåg igen, finns alltför många tåg som går ner till Hin Håle, dit har jag varit förr, många gånger...
Därför står jag här på perrongen, har stått här bra länge nu, vill inte va här mer.
Tänker tillbaka på den tiden man var liten och stod här på perrongen, då stod man inte här länge, då fanns det alltid någon att fråga om man inte visste, eller också var det någon som tog mej i handen och följde mej på tåget.
Vart finns alla konduktörer nu?
Det finns ingen att fråga, ingen som visar rätt tåg.
Den här perrongen är så grå och trist, kall och otrevlig. Finns endast en liten kiosk där man kan köpa det nödvändigaste, det man behöver för att överleva.
Tågen går åt alla håll, hur många om dagen vet jag inte, men det är rätt många antar jag, många som man skulle kunna hoppa på, bara inte...
Det kanske till och med är hans perrong, skulle inte förvåna mej, Han... Hin Håle... Hans perrong.
