Dear Mr Universe

Kära Universum.

Jag skriver inte detta brev bara för att gnälla.

Jag är, som du säkert redan vet en tålmodig människa, jag är snäll, givmild och ibland även fantastisk att ha och göra med.

Jag vet ju med säkerhet att, det man ger, det får man även tillbaka.

Alltså, ger jag massa med tråkigheter till min närvaro och alla som ingår i den så får jag med säkerhet bara tråkigheter tillbaka i massor.

Och tvärt om såklart, ger jag en massa underbara saker till min närvaro och alla som ingår i den så får jag dito tillbaka.

Jag ger, och det ska Gud veta, en hel massa underbara saker...

Och det gör jag aldrig bara för att ha i åtanke om att jag får igen det med en massa underbara saker.

Utan jag ger bara för att jag vill, bara för att jag mår bra när jag gör det och bara för att jag är uppväxt så.

Jag är snäll mot alla i alla lägen, jag försöker att se gott i alla, jag vill alla alltid gott och är inte avundsjuk om de får det heller.

Jag gör en hel massa saker för alla, jag tar åt mej och fixar en hel massa fast jag egentligen inte har orken eller psyket till det, jag ställer upp i alla lägen och hjälper de som ber om hjälp.

Jag har fadderbarn som jag ger bidrag, saker och brev till, fast jag inte alltid har råd, saker att ge eller tid att skriva brev till.

Jag vänder ofta mej själv ut och in bara för att finnas till för alla.

Jag försöker att inte gnälla, eller att se negativt på någonting.

Jag försöker alltid kliva upp med ett leende på morgonen och ta tag i dagen som den kommer och göra det bästa utav den.

Jag är inte girig, är någon skyldig mig pengar så tjatar jag inte efter dem, hellre utföra tjänster och gentjänster.

Men tillbaka till "det man ger, det får man"

Jag gnäller inte nu, men.... När då?

Allvarligt, allt jag gör för alla andra bara för att jag mår bra av det, det betalar liksom inte mina räkningar...

It´s payback time!!!

En helt vanlig dag...

Söndagkväll och mamman säger till sin tonårsdotter.

-Ska ni iväg på skiddag med skolan i morgon så måste du se till att packa med dig allt, nu ikväll. För det blir till att kliva upp tidigt i morgon om bussen åker från skolan kvart över 6.

-Jaara. Svarar dottern glatt.

Klockan ringer runt fem tiden dagen efter och mamman som tagit ledigt en sund från jobbet, kliver upp och väcker tonårsdottern och fixar fram frukost.

Dom äter, och mamman går ut för att köra fram bilen och plocka i skidorna.

Går sedan in för att titta till så dottern är klar då klockan är fem i 6 och det är dags att åka, då det tar 12 minuter att köra till skolan.

Tonårsdottern sitter på sängkanten med en liten fickspegel i ena handen och mascaraborsten i den andra, pillar och målar ögonfransarna noga.

-Men, säger mamman, vi måste åka nu, vi är sena!

-Ja, jag kommer säger tonårsdottern. Föresten, har du sett min täckjacka? Frågar dottern fortfarande målandes och pillandes med mascaraborsten.

-Nej, säger mamman, men skulle du inte plocka fram den igår?

-Jo, men jag glömde att leta efter den. Svarar tonårsdottern.

-Åh herregud, varför säger du det nu, vi måste åka nu, för vi är SENA. Säger mamman ilskt.

-Äh, jag lånar en jacka av C (tonårskompis). Säger tonårsdottern och plockar upp telefonen för att ringa.

-Jaja, men KOM NU!!! Frustar mamman och går och sätter sig i bilen.

Efter ytterligare någon minut kommer tonårsdottern ut och frågar...

-Du, tror du jag kan ta låtsaspappas jacka? Frågar tonårsdottern.

-Ja, du har väl inget val, FÖR VI MÅSTE ÅKA NU!!!! Säger en jättearg mamma.

Tonårsdottern går in igen för att hämta låtsaspappans jacka och hoppar sen in i bilen, ständigt fipplandes med telefonen.

Efter ca 200 meter säger tonårsdottern.

-Du, lade du ner täckbyxorna i väskan???

I det här läget tvärnitar mamman bilen och bokstavligt talat spottar ut orden.

-DU SKULLE PACKA DIN VÄSKA I GÅR OCH VÄNDER JAG BILEN NU FÖR ATT ÅKA HEM OCH LETA DOM SÅ MISSAR DU BUSSEN!!!!!

-Näe det är lugnt för jag har bett C (tonårskompisen) att säga till busschaffisen att vänta in oss. Säger tonårsdottern lika lugnt.

Bilen gör en U-sväng och i ungefär 150 kör mamman hem för att leta täckbyxorna.

När tonårsdottern går in för att kolla i huset sitter mamman högröd i ansiktet och försöker lugna det enda hjärtat som hon tilldelats.

Efter någon minut sticker tonårsdottern fram huvudet runt husknuten och ropar.

-Mamma, kan du kolla i väskan i alla fall, dom kanske ligger där?

Mamman flyger ur bilen, sliter upp bakdörren och ser... Där, överst i väskan ligger täckbyxorna.

Hade polisen stoppat mamman när hon körde de vanligtvis 12 minuterna till skolan så hade kommunen idag haft en polisbil mindre...

Jag sa inte att detta har hänt i vår familj, det har kunnat varit det, men jag sa det aldrig...