Hör inte hemma, men jag har ingen dålig hörsel.

Ibland känns det som om jag inte hör hemma här.
Det känns som jag borde vara någon annanstans, men jag vet inte var.

Det känns som om jag borde gjort nått annat, men jag vet inte vad.

Jag försöker att föreställa mej ett liv någon annanstans,

jag försöker att föreställa mej att jag gör nått annat.

Men ingenting känns riktigt.

Jag är en ständig sökare, jag letar hela tiden efter det som känns rätt.

Och om jag för en endaste liten stund känner att det är rätt,
så känns det efter en stund som om jag borde fortsätta leta...

Jag har ju mina nära och kära vid mej, det är det enda som känns rätt,
och som har känts rätt hela tiden.

Men det är allt det andra...



Jag känner mej inte riktigt rätt placerad i detta liv.

Kan jag ha spår från föregående liv kvar i mej, ett liv som jag inte minns,
men som ligger och gnager långt bak i minnet.

Jag önskar att min vägledare kunde tala om för mej varför jag känner så här.

Måste jag lära mej att handskas med mitt sjätte sinne.

Himla mycket som händer just nu.

Både i mej och runt omkring mej, känns som jag inte hinner med.

Sista veckan i skolan innan jullovet.

Ska bli riktigt skönt att få vara ledig och hinna med alla andra därhemma.

Jag har så mycket som jag ska göra med hemmet också, det ska ju städas överallt, och då menar jag överallt... I alla skrubbar och vrår.

Sen ska man ju hinna med barnen också, det ska övningsköras, klippas, och gås igenom alla kläder som växts ur osv osv...

Men sen så brukar det ju bli så här att man får jobba hur mycket som helst (inom äldreomsorgen) när man har så mycket att göra hemma.

Sen ska här skrivas brev.

Det är så här, att jag har fått reda på under de här två veckorna med Alternativ medicin i skolan så har jag mycket ilska och frustrationer i mej, och jag vet att det är sant och jag vet varför, och det ska jag inte gå in på här det är för privata grejer.

Men jag/vi (roomie) har kommit på att om jag/vi skriver brev till dom som vi blivit besvikna och arga på, dom som vi har som ligger i bakhuvudet och nöter, dom som vars tankar man aldrig blir av med, och som man tycker det är lite sent att dra upp en massa gammalt groll.

Sånna människor skriver vi ett brev till och riktigt kräks ut allt man vill säga.

Sen skriver i namn och adress på kuvertet, klistrar igen det och går ut och eldar upp det...

Sen är allt skit borta ur skallen på en.

Sen kan man börja om från början och säga ifrån i tid, säga till på en gång någon gör mej illa igen.

Äre bra ällä äre kanon....!!!

=D

Sen har vi ju det här med utmaningen.

Sluta gnälla på 21 dagar, det blir nått det =)

Tur man väljer att försöka vara en bra människa !

Hon förtjänar hela himlen

Hon är inte nåt man får,

hon är nån man ska förtjäna

Du höll henne aldrig högt,

du låg aldrig nere på knäna

Hon är inte nåt man har,

inget att förfoga över

Du sa att hon var så svår,

men klagar för att det är över

Löftet hon gav var aldrig att vara i ditt våld,

att stå under din kontroll

Löftet hon gav rörde något annat,

men jag antar att det inte längre

spelar någon roll

För hon kommer aldrig mera hit

Jag ska försvara henne om jag kan

För hon förtjänar hela himlen

Och en mycket bättre man

Du sa att du är beredd,

att va storsint, att förlåta

Vad svarar man på sånt,

ska man skratta, ska man gråta

Du som gjort henne så illa,

ska du kalla henne brottslig nu?

Om hon någonsin ska förlåta,

är det hon, inte du

Löftet hon gav,

var aldrig att följa dina nycker

Att ingå i ditt spel

Löftet hon gav rörde något annat,

så nu kan hon inte klandras

så nu kan hon inte klandras

Hon gör inte något fel

För hon kommer aldrig mera hit

Jag ska försvara henne om jag kan

För hon förtjänar hela himlen

Och en mycket bättre man

Du sa att hon var så svår,

rent omöjlig att förstå

Det kan nog tänkas du har rätt,

mellan er två var det så

Men nu vill du åberopa brott

Och nu säjer du i raseri,

att den förräderskan har gått

Jag säjer hon har gjort sig fri

Hon har gjort sig fri

Man e gammal nog att välja själv!

God morgon!



Skön känsla det här.


Sitter med en kopp rött te vid frukostbordet, ensam.


Sambon har tagit med sej pojkarna på bandy träning, och jag får en stund med mej själv.


Kan behövas =)





Sitter här och funderar lite på hur jag hamnat här och vem jag blivit.


Vilka avgörande val jag har gjort här i livet, vad jag gjort som hamnat här.





Och det är ju bara jag, ingen annan, som gjort att jag sitter här me en kopp te.


Mina val, mina beslut, ingen annans val.


Och det är en superskön känsla att känna det.


JAG bestämmer själv vad jag vill göra, hur jag vill tillbringa mina dagar här i livet.


Ingen annan!





Och med den stora känslan i ryggraden funderar jag vidare på VAD jag vill göra,


gör jag egentligen det jag vill, eller är det bara för någon annans skull.


Hoppas verkligen inte det.


Känns inte som det heller, och det är bra.





Nu vet jag ju, att vill jag någonting, så får JAG se till att det blir så.


Finns ingen annan än jag som vet hur jag vill ha det.





Det är bara jag som begränsar mej!


Den tanken ska jag tänka varje dag jag vaknar...

Sanningen i vitögat

En dag såg hon sanningen i vitögat

Då vände hon om och sprang hem

En enda gång mötte hon sanningen

Och aldrig vill hon se honom igen

För inte är sanningen vacker

Nej, snarare är han grotesk

Inte är sanningen ljuvlig och ren

Nej, snarare bitter och besk

Så vände hon hem till lögnen igen

Han slöt henne i sin famn

Där glömmer hon genast sanningen

Då lögnen viskar hennes namn

En dag såg hon sanningen i vitögat

Då vände hon om och sprang hem

En enda gång mötte hon sanningen

Och aldrig vill hon se honom igen

En dag såg hon sanningen i vitögat

Den dagen har hon glömt

En enda gång mötte hon sanningen

Den gången har hon fördömt

För vem vill inte fördöma

Det som är hårt att ta

Sin sanning ville hon glömma

Så nu vet hon inte vem han var

Nej, hon vände hem till lögnen igen

Han slöt henne i sin famn

Där glömmer hon genast sanningen

Då lögnen viskar hennes namn

En dag såg hon sanningen i vitögat

Då vände hon om och sprang hem

En enda gång mötte hon sanningen

Och aldrig vill hon se honom igen!

Idag är det första dagen jag ska skriva i min "Bra fantastisk bok"

Jag ska skriva tre bra grejer jag gjort för mej själv, tre bra grejer som får mej att gilla mej själv...

Men idag var tydligen fel dag att börja.

Hittar inte nått jag gillar med mej själv just nu.

Måste åka och träna i morgon, kanske nån är där som jag känner som kan ge mej energi.

Har slut på aura, hur får man mer aura?

Jag längtar till vi åker till Stockholm, ska bli kul att gå på hälsomässan och båten hoppas jag verkligen blir kul.

Men som tant blir man väl trött och går och lägger sej vid 22.

Jag ska inte ha för stora förhoppningar.

Trist det här med att bli äldre, undra vart alla tog vägen?

Man hade ju några kompisar, vart e dom, finns typ ingen kvar, vad har jag gjort för att skuffa undan dom, det var inte meningen. Im sorry for that.

Näe undra just vad jag ska skriva i min bok...

"Glitter In The Air"

Have you ever fed a lover with just your hands?

Close your eyes and trust it, just trust it

Have you ever thrown a fist full of glitter in the air?

Have you ever looked fear in the face

And said I just don't care

It's only half past the point of no return

The tip of the ice burg

The sun before the burn

The thunder before lightning

The breathe before the fraze

Have you ever felt this way?

Have you ever hated yourself for staring at the phone?

You're whole life waiting on the ring to prove you're not alone

Have you ever been touch so gently you had to cry?

Have you ever invited a stranger to come inside?

It's only half past the point of oblivion

The hourglass on the table

The walk before the run

The breathe before the kiss

And the fear before the flames

Have you ever felt this way?

There you are, sitting in the garden

Clutching my coffee,

Calling me sugar

You called me sugar

Have you ever wished for an endless night?

Lassoed the moon and the stars

and pulled that rope tight

Have you ever held your breathe

and asked yourself will it ever get better than tonight?

Tonight

Ännu en dag

Hej hopp.

Idag har det varit en lugn och skön dag.

Började med sovmorgon, klev upp kl 8.45 och åt frukost.

Satte på mej yoga kläderna, borstade gluggarna rena och bar iväg till skolan fram till kl 10.30

Väl framme hade vi yoga för ryggen idag, vilket kan behövas med min rygg kan jag tala om.

Kroniskt ont i ryggen i flera år.

Som bara går över så länge jag äter inflammationshämmande...

Och vem vill göra det.

Pratade med gulletjejen Jossan och kom överens om att hon skulle ge mina fötter en zon behandling för min rygg???!!!

Ska bli otroligt intressant och kul att får se vad detta innebär =)

Sen bar det hem för en bit mat och en dusch.

Tillbaka till skolan för en presentationsövning framför filmkameran.

Men ack..., kameran ville inget idag.

Så vi fick presentera utan kameran, vilket var väldigt synd, hade gärna fått detta gjort idag.

När klockan slog 16 gick jag hem och hämtade kameran.

Strosade ner till den otroligt vackra campingen och sköt några bilder.

Så nu sitter jag här igen...

Framför tvn, med lappisen i knät på min trygga lilla plats här i livet.

Ännu en dag i paradiset =)

Första veckan.

Ja då var det lördag dåra.

Regn och rusk, fast jag har varit ute och gått iaf.

Första veckan på Scott har varit mycket trevlig.

Vi hade en föreläsning i Turismvetenskap i torsdags, och jag måste då få säga att

denna föreläsning var långt ifrån rolig.

Men kanske för att Nils redan hade lagt ribban i tisdags.

Nåväl, vi överlevde iaf.

Vi fick gruppläxa till måndag morgon, och som tur var hade jag ju goa klasskamrater i min grupp som lät mej få de ganska enkla uppgifterna, så jag kunde åka hem redan på torsdag em.

Då vi hade självstudier på fredag och det var meningen att vi skulle jobba i grupp.

Idag vet jag inte riktigt vad som händer, mer än att ta reda på tvätt och kanske städa.

I morgon fyller min dotter 17 år och då hon är på handbollscup hela helgen får jag inte rå om henne nått i helgen =(

Jag åker nog tillbaka till Orsa ganska sent på söndagkväll så kanske hon hinner hem så vi får ses en liten studa iaf.

Näe nu är visst maten klar =)

Hej hopp gummi.... boll???

När du inte ser mej.

"When You Don't See Me" - Vision Thing - Sisters of Mercy

when you don't see me...
it's not a matter of going to growit's not a matter of time or how I feel
I'm throwing off the shadow of a better man now
what you see is what you never had
get realget another

I don't exist when you don't see me
I don't exist when you're not here
what the eye don't see won't break the heart
you can make believe when we're apart
but when you leave I disappear
when you don't see me...

oh, it's kind of different when your there
you can lease the peace of mind
you bought a mask, I put it on
you never thought to ask me
if I wear it when you're gone
get real
get another

I don't exist when you don't see me
I don't exist when you're not here
what the eye don't see won't break the heart
you can make believe when we're apart
but when you leave I disappear
when you don't see me...

you never learned
you bought me
everything and less
I turned
you couldn't let me move
I guess, I don't deny, it don't disprove
what you see is what you lost
if I were you I wouldn't try
get real
get another

I don't exist when you don't see me
I don't exist when you're not here
what the eye don't see won't break the heart
you can make believe when we're apart
but when you leave I disappear
when you don't see me...

Äkta kärlek.

Jag tror tamefan jag är kär....

Det är så skönt att vara nyduchad efter en lång promenad,

Att få stiga in i sin pyjamas och sina hemstickade tofflor.

jodå, jag har stickat alldeles själv.... 2 cm.

Sen fick söta mor sticka klart. (Undra när hon ska tröttna på mina påbörjade projekt?)

Men det är så gott att bara få vara i min pyjamas och mina gosiga tofflor.

Jag ser inte klok ut, men vem bryr sej.

Det är så skönt i min pyjamas, så jag tror jag ska köpa mej en ny.

Kan ju behöva en till nu när jag ska flytta.

Man kanske ska köpa en med dalahästar på =)

Aja, det är äkta kärlek iaf, kärlek till känslan att bara få vara.

Det var en gång

Det var en gång en flicka som bodde i den stora staden.
Flickan trivdes ganska bra i den stora staden, fast hon kände sej ibland lite ensam och det är nog inte så konstigt när man bor i en stor stad.
Flickan arbetade i den stora staden, hon hade några vänner, och hon hade oftast roligt när de umgicks.
Flickan var hem och hälsade på sina föräldrar när hon kunde.
Och en gång när hon var hemma så gick hon ut för att umgås med sina vänner som fortfarande bodde i hennes barndomsby.
Flickan träffade då sin hemlige ungdomsförälskelse.
Dom umgicks hela helgen.
Flickan åkte hem till den stora staden, glad i hågen av att ha fått träffa honom.
Men i bakhuvudet gnagde en oroväckande tanke.
Hur ska detta gå?
Vill han fortsätta att träffas, eller var det bara för helgen han ville ha kul?
Hur ska vi kunna fortsätta, vi bor ju så långt från varandra
För det var ju så att pojken också hade gjort som flickan.
Tagit sej ett jobb i en annan stor stad, som var långt ifrån sin barndomsby.

Flickan väntade och väntade på att pojken skulle ringa.
Men det gjorde han inte, och flickan blev lite ledsen men detta hade ju hänt flera gånger förut.
Så flickan försökte glömma det som hänt och undvek att åka hem.
Flickan umgicks med sina vänner i den stora staden, och då träffade hon en annan pojke,
som också bodde i den stora staden.
Det här blir nog bra tänkte flickan, nu bor vi i alla fall nära varandra.
Detta hände ca två veckor efter hon hade lämnat sin barndomsby för sista gången.

Men något gick fruktansvärt fel.
Flickan märkte att hennes kropp inte ville bete sej som hon ville och som den brukade.
Och det som skulle komma en vecka varje månad, dök inte upp.
Så hon tog mod till sej och gick själv till "doktorn" och tog prov.
Och javisst var det så som flickan hade misstänkt.
Hon var gravid.
Hon tog bussen hem, men hoppade av efter halva vägen och gick gråtandes hem.
Väl hemma började tankarna komma.
Hur kunde detta hända?
Och framför allt, vem var fadern?
Hur kunde hon vara så otroligt dum?
Hon brukar ju vara en smart flicka, det hade ju hennes mor alltid lärt henne.
Man ska ju alltid vara på den säkra sidan.

Två dagar efter hennes besked hade hon fortfarande inte talat med någon av pojkarna.
Hon visste inte hur hon tala om detta för dem.
Men då ringde pojken som bodde i den stora staden.
Men det var bara för att tala om att hans flicka som han hade bott med tidigare
var gravid och ville försöka igen.
Och eftersom han fortfarande var kär i henne så ville han också vara med henne, också då
bara för att hon väntade deras barn naturligtvis.

Flickan hamnade nog i en liten chock.
Lyfte luren, ringde sin mor och frågade om hon fick flytta hem igen.
Hon ringde sitt gamla jobb som hon hade haft innan hon flyttade till den stora staden.
Som numer var otroligt skrämmande för henne, hon ville absolut inte uppfostra ett barn själv i denna stora stad.

Väl hemma hos sin mor som gav henne tröst och trygghet om att detta skulle gå bra började hon att arbeta, skaffa en egen liten lägenhet, började inhandla alla saker som ett barn behövde.
Med hjälp av sin mor och far kunde hon finansiera allt detta.

Men hon började också att höra alla rykten som gick runt i byn.
Alla rykten om hur hon hade syndat. Alltid hon som gjort fel aldrig några beröm om hur hon hade klarat sej och hur stark hon varit som tagit detta beslut om att ta hand om ett barn ensam.
För pojkarna var det ju synd om, hur kunde flickan sätta dessa pojkar i denna sits?
Så gick pratet i byn om flickan som fick allt större och större mage.

Månaderna gick och ingen av de nominerade fäderna hörde av sej.
När det var dags för barnet att komma till världen så hade faktiskt flickan tänkt sej att hon skulle sköta även detta själv.
För hon hade ju hittills skött allting annat själv, och desutom tagit detta stora beslut alldeles själv.

Men när värkarna kom så blev hon så rädd, så hon bad sin mor som hade skjutsat henne till "doktorn" att stanna kvar.
Väl efter ca tre timmar var en liten flicka född.
Underbart vacker och otroligt älskad.
Hjärtat gjorde så ont i flickan av kärlek och hon visste att aldrig förr hade hon varit så
förälskad i något förut.
Hon visste att hon aldrig skulle kunna sluta älska detta barn.

Där ensam i mörkret på fjärde våningen stod flickan mitt i natten
med en underbar liten varelse i famnen.
Just där och då visste hon.

Ett spel för galleriet!!!!!

Har precis kommit på att jag är nog väldigt ensam.
Tänker jag efter så har jag bara en riktig vän, en riktig vän som vet allt det jag är, allt som jag gör och allt vad jag vill... Nåja, nästan då.

Jag kan småprata med många, mest på Fejjan då förstås.
Och kan man kalla det prata egentligen.
Kommenterar mest, och får kommentarer tillbaka.
Alla är himla vänliga, roliga, hjärtliga och klämmiga, alla är vän med alla och ger massvis med vänliga ord och nästan alla svarar på det man skriver till dem.
Känns som en hel stor familj när man är inloggad =)

Men när man loggar ur...
Ja då kommer man helt plötsligt till verkligheten.
Ingen ringer, ingen kommer och hälsar på, smsen lyser totalt med sin frånvaro.
Och när man försöker ringa till någon för att man vill komma och hälsa på, då är det ingen som svarar, ingen har tid...
Varför då?
Är alla upptagna med att umgås i den stora familjen på Fejjan?
Varför kan man inte umgås som förr när inte datorer fanns?
Varför kan man inte prata med varandra över en kopp kaffe längre?
Måste det finnas alkohol numer för att umgås?
Man var ju aldrig hemma förr, man var ju jämt och ständigt och hälsade på någon,
och det var ju jätteroligt och mysigt.

Näe, det är nästan så man börjar tro att man gått och blivit skit-trist.
Man tror ju att ingen vill veta av en.
Eller också har man varit dryg hela livet, och ingen har talat om något.

Ett spel för galleriet är var det är tror jag.
Det finns nog många tusen själar där bakom dator skärmarna, som spelar glad, sprallig, tokig, och försöker göra sej intressanta, och dom har sååååå många vänner och sååååå kul i livet.
Men innerst inne när datorerna stängs av framåt nattkröken går dom och lägger sej i ensamhet och saknar någon att uppleva livet med, någon att ha det roligt med, någon som finns där och tröstar när sorgen kommer.

Jag har någon, jag är inte ensam, jag bor inte själv, jag har EN vän, jag har det egentligen ganska bra.
Men jag vill ha fler vänner, jag vill ha fler att kunna ringa till, jag vill ha hit fler på kaffe, jag vill ha fler att trösta när sorgen kommer till dem.

Man får inget berikat liv utan vänner, ensam är inte stark.

Angående träningen

Jo det är ju så här...
Jag har lovat i ett mycket mycket svagt ögonblick, att om min vän Cina slutar röka så ska jag hjälpa henne... OCH har lovat att jogga Tjejmilen igenom i år.
Jisses, den är ju en mil lång...
DET ÄR LÅNGT DIT!!!!!!!

Så nu har vi hjälpts åt att hitta ett bra träningsschema.
Tränar i någon form 5 dagar i veckan.
Men vi har inte börjat springa ännu och det gruvar jag mej för, jag har alltid hatat att springa.
Så detta med tjejmilen blir något av ett äventyrsstolpe för mej, och vem vet,
jag kanske får blodad tand.
Jag känner ju redan nu hur kul detta är.
Jag blir fri från min onda rygg, jag får göra utlopp för mina negativa dagar... jag har inte haft någon deppdag ännu sedan jag började med det här, kom jag just på =)
Jag kan äta mycket mycket mer och ändå inte lägga på hullet =) Mej löv mat...
Jag håller fokus på något bra för första gången i mitt liv, superkul är det.
Jag sitter inte bara hemma och väntar på att något ska hända som jag gjorde förut.

Nu riktigt längtar jag tills jag får känna att jag har formen, undrar hur det känns?

Hej svejs grus å grejs

Tjipp

Jaha, då sitter man här igen.
Lördag kväll och dagen har varit ganska bra.
Den började redan kl 6 i morse då jag skjutsade familjens killar till bussen som skulle ta dem till Vemdalen för en sista skidåkning.
Dotra är hos sin pojkväns föräldrar i Ludvika, så jag har varit alldeles ensam.
Jätteskönt att få vara det ibland så får man pygla med det man vill.

Så jag lade mej framför tv och sov en stund, sen bar det iväg till Christer på sin fotobutik för en liten pratstund och att fota kort till mitt nya körkort...
Herregu hur man ser ut på dessa kort, tur det inte finns så mycket poliser häromkring som vill se körkorterna nu för tiden.

Sen till Alfta och Rehab för dagens träning, superskönt att få svettas lite och få av sej lite negativa spänningar.
Men framför allt för att träna upp mej till årets Tjejmilen som går av stapeln i augusti så jag hinner nog komma i form för det.
Fast jag har ju aldrig sprungit förr :P

Nä, nu väntar jag på vårvärmen och solen, man är nog lite som björnarna.
Mår inte så himla bra på vintern jag.
Skulle väl ha bott utomlands halva året och bott här i sverige vår och sommar.

Klockan är nu 22.10 och jag är trött som bara den.
Ska nog gå och lägga mej för att läsa lite.
Skriver väl mer när andan faller på.

Tjopp

Sväller

Jag älskar dej,
hela dej,
och ändå vill jag ha mer...
Det sväller
känslan
tankarna
Det sväller
Hjärtat...
Det gör ont
Det gör gott
Lycklig
Det sväller
Hjärtat
Kan inte mer
Älska
Vill
Men det svämmar över
Älskar så det kommer upp i ögonen
Jag gråter
Lycklig
Älskar du som jag
Undrar...

Bli inte arg

Bli inte arg om jag säger att jag älskar dej tio gånger varje dag.
Bli inte arg om jag vill krama dej tio gånger varje dag.
Bli inte arg om jag vill ge dej tio pussar varje dag.
Bli inte arg om jag skickar dej tio kärleks sms varje dag.
Bli inte arg om jag säger att jag saknar dej tio minuter efter sen du åkt.
Bli inte arg om jag säger att jag längtar efter dej om jag inte sett dej på tio minuter.
Ha tålamod,
ha överseende,
jag måste få göra allt detta annars sprängs jag.
Jag vill bara behandla dej, som jag vill bli behandlad av dej.

Perrongen

Vaknar och upptäcker att jag står här igen.
På min perrong, den grå, triste perrongen där alla människor springer förbi och hoppar på sina tåg.
Ingen har tid, ingen har lust, ingen ser nått annat än just sina tåg.
alla vet var dom ska, vem har talat om det för dom, står det i deras biljetter?
Jag har också en biljett, men det står inget i den, ja vet inte vart jag ska, jag vet inte vilket tåg jag ska hoppa på.
Rädd för att det blir fel tåg igen, finns alltför många tåg som går ner till Hin Håle, dit har jag varit förr, många gånger...

Därför står jag här på perrongen, har stått här bra länge nu, vill inte va här mer.
Tänker tillbaka på den tiden man var liten och stod här på perrongen, då stod man inte här länge, då fanns det alltid någon att fråga om man inte visste, eller också var det någon som tog mej i handen och följde mej på tåget.
Vart finns alla konduktörer nu?
Det finns ingen att fråga, ingen som visar rätt tåg.

Den här perrongen är så grå och trist, kall och otrevlig. Finns endast en liten kiosk där man kan köpa det nödvändigaste, det man behöver för att överleva.
Tågen går åt alla håll, hur många om dagen vet jag inte, men det är rätt många antar jag, många som man skulle kunna hoppa på, bara inte...

Det kanske till och med är hans perrong, skulle inte förvåna mej, Han... Hin Håle... Hans perrong.

Tack

Tack Aktuellt humör: fridfull Kategori: Liv
Tack min älskade för att jag får älska dej.
Tack för att du låter mej vara nära.
Tack för att jag får säga det jag tänker.
Tack för att jag får tänka hur mycket jag vill.
Tack för att jag får visa vad jag känner.
Tack för att jag får ta på dej när jag vill.
Tack för att du älskar mej.
Tack för att du vill vara mej nära.
Tack för dina beröringar.
Tack för att du ger mej energi.
Tack för att jag får ge dej energi.
Tack för att jag inte blir jämförd med någon annan.
Tack för att jag får skriva ditt liv i min dagbok.
Tack för att du släpper in mej i din dagbok.
Tack för att jag får lyssna.
Tack för att du lyssnar.
Tack för att jag får bara vara.
Tack....
Tack...
Jag älskar dej.