Det var en gång

Det var en gång en flicka som bodde i den stora staden.
Flickan trivdes ganska bra i den stora staden, fast hon kände sej ibland lite ensam och det är nog inte så konstigt när man bor i en stor stad.
Flickan arbetade i den stora staden, hon hade några vänner, och hon hade oftast roligt när de umgicks.
Flickan var hem och hälsade på sina föräldrar när hon kunde.
Och en gång när hon var hemma så gick hon ut för att umgås med sina vänner som fortfarande bodde i hennes barndomsby.
Flickan träffade då sin hemlige ungdomsförälskelse.
Dom umgicks hela helgen.
Flickan åkte hem till den stora staden, glad i hågen av att ha fått träffa honom.
Men i bakhuvudet gnagde en oroväckande tanke.
Hur ska detta gå?
Vill han fortsätta att träffas, eller var det bara för helgen han ville ha kul?
Hur ska vi kunna fortsätta, vi bor ju så långt från varandra
För det var ju så att pojken också hade gjort som flickan.
Tagit sej ett jobb i en annan stor stad, som var långt ifrån sin barndomsby.

Flickan väntade och väntade på att pojken skulle ringa.
Men det gjorde han inte, och flickan blev lite ledsen men detta hade ju hänt flera gånger förut.
Så flickan försökte glömma det som hänt och undvek att åka hem.
Flickan umgicks med sina vänner i den stora staden, och då träffade hon en annan pojke,
som också bodde i den stora staden.
Det här blir nog bra tänkte flickan, nu bor vi i alla fall nära varandra.
Detta hände ca två veckor efter hon hade lämnat sin barndomsby för sista gången.

Men något gick fruktansvärt fel.
Flickan märkte att hennes kropp inte ville bete sej som hon ville och som den brukade.
Och det som skulle komma en vecka varje månad, dök inte upp.
Så hon tog mod till sej och gick själv till "doktorn" och tog prov.
Och javisst var det så som flickan hade misstänkt.
Hon var gravid.
Hon tog bussen hem, men hoppade av efter halva vägen och gick gråtandes hem.
Väl hemma började tankarna komma.
Hur kunde detta hända?
Och framför allt, vem var fadern?
Hur kunde hon vara så otroligt dum?
Hon brukar ju vara en smart flicka, det hade ju hennes mor alltid lärt henne.
Man ska ju alltid vara på den säkra sidan.

Två dagar efter hennes besked hade hon fortfarande inte talat med någon av pojkarna.
Hon visste inte hur hon tala om detta för dem.
Men då ringde pojken som bodde i den stora staden.
Men det var bara för att tala om att hans flicka som han hade bott med tidigare
var gravid och ville försöka igen.
Och eftersom han fortfarande var kär i henne så ville han också vara med henne, också då
bara för att hon väntade deras barn naturligtvis.

Flickan hamnade nog i en liten chock.
Lyfte luren, ringde sin mor och frågade om hon fick flytta hem igen.
Hon ringde sitt gamla jobb som hon hade haft innan hon flyttade till den stora staden.
Som numer var otroligt skrämmande för henne, hon ville absolut inte uppfostra ett barn själv i denna stora stad.

Väl hemma hos sin mor som gav henne tröst och trygghet om att detta skulle gå bra började hon att arbeta, skaffa en egen liten lägenhet, började inhandla alla saker som ett barn behövde.
Med hjälp av sin mor och far kunde hon finansiera allt detta.

Men hon började också att höra alla rykten som gick runt i byn.
Alla rykten om hur hon hade syndat. Alltid hon som gjort fel aldrig några beröm om hur hon hade klarat sej och hur stark hon varit som tagit detta beslut om att ta hand om ett barn ensam.
För pojkarna var det ju synd om, hur kunde flickan sätta dessa pojkar i denna sits?
Så gick pratet i byn om flickan som fick allt större och större mage.

Månaderna gick och ingen av de nominerade fäderna hörde av sej.
När det var dags för barnet att komma till världen så hade faktiskt flickan tänkt sej att hon skulle sköta även detta själv.
För hon hade ju hittills skött allting annat själv, och desutom tagit detta stora beslut alldeles själv.

Men när värkarna kom så blev hon så rädd, så hon bad sin mor som hade skjutsat henne till "doktorn" att stanna kvar.
Väl efter ca tre timmar var en liten flicka född.
Underbart vacker och otroligt älskad.
Hjärtat gjorde så ont i flickan av kärlek och hon visste att aldrig förr hade hon varit så
förälskad i något förut.
Hon visste att hon aldrig skulle kunna sluta älska detta barn.

Där ensam i mörkret på fjärde våningen stod flickan mitt i natten
med en underbar liten varelse i famnen.
Just där och då visste hon.

Ett spel för galleriet!!!!!

Har precis kommit på att jag är nog väldigt ensam.
Tänker jag efter så har jag bara en riktig vän, en riktig vän som vet allt det jag är, allt som jag gör och allt vad jag vill... Nåja, nästan då.

Jag kan småprata med många, mest på Fejjan då förstås.
Och kan man kalla det prata egentligen.
Kommenterar mest, och får kommentarer tillbaka.
Alla är himla vänliga, roliga, hjärtliga och klämmiga, alla är vän med alla och ger massvis med vänliga ord och nästan alla svarar på det man skriver till dem.
Känns som en hel stor familj när man är inloggad =)

Men när man loggar ur...
Ja då kommer man helt plötsligt till verkligheten.
Ingen ringer, ingen kommer och hälsar på, smsen lyser totalt med sin frånvaro.
Och när man försöker ringa till någon för att man vill komma och hälsa på, då är det ingen som svarar, ingen har tid...
Varför då?
Är alla upptagna med att umgås i den stora familjen på Fejjan?
Varför kan man inte umgås som förr när inte datorer fanns?
Varför kan man inte prata med varandra över en kopp kaffe längre?
Måste det finnas alkohol numer för att umgås?
Man var ju aldrig hemma förr, man var ju jämt och ständigt och hälsade på någon,
och det var ju jätteroligt och mysigt.

Näe, det är nästan så man börjar tro att man gått och blivit skit-trist.
Man tror ju att ingen vill veta av en.
Eller också har man varit dryg hela livet, och ingen har talat om något.

Ett spel för galleriet är var det är tror jag.
Det finns nog många tusen själar där bakom dator skärmarna, som spelar glad, sprallig, tokig, och försöker göra sej intressanta, och dom har sååååå många vänner och sååååå kul i livet.
Men innerst inne när datorerna stängs av framåt nattkröken går dom och lägger sej i ensamhet och saknar någon att uppleva livet med, någon att ha det roligt med, någon som finns där och tröstar när sorgen kommer.

Jag har någon, jag är inte ensam, jag bor inte själv, jag har EN vän, jag har det egentligen ganska bra.
Men jag vill ha fler vänner, jag vill ha fler att kunna ringa till, jag vill ha hit fler på kaffe, jag vill ha fler att trösta när sorgen kommer till dem.

Man får inget berikat liv utan vänner, ensam är inte stark.