Är det bara jag?

Har du varit med om någon gång att du träffar en människa, kanske av en slump, och du får en märklig må-bra känsla i magen. 
Denna människa gör att du öppnar dig och pratar om sånt som du aldrig skulle prata om, med någon som du träffade för första gången. Denna människa behöver nödvändigtvis inte ha samma intressen eller vara särskilt lik din personlighet, men ni kan prata och dela historier med varandra hur länge som helst och tiden bara susar iväg. Denna människa kan vara så olikt den vän du normalt skulle välja. Denna människa kan vara 20 år äldre eller 20 år yngre, ditt barns vän eller din väns förälder, ja vem som helst.
Denna människa får dig att känna som om det är meningen på nått vis att just ni skulle mötas, men du blir galen på att du inte kan komma på varför. 
Någonstans i ert möte så är det en mening, du bara vet det.

Jag har varit med om detta några få gånger, och jag har några vänner som ramlat in i mitt liv av en slump, som jag genast, utan en tanke bakom, tagit till mitt hjärta.
Dom bara ramlar in där, rakt av, utan att passera Gå. Och jag kan inte låta bli att fundera på om jag faktiskt har haft denna människa i min närhet i något av mina tidigare liv. Märklig tanke, jag vet.
Men efter jag läst Benny Rosenqvists bok "Ljusfolket", där han beskriver att man har ungefär samma själar, i olika relationer till varandra, i varje liv man väljer att vistas här på jorden. Ena gången kan en viss själ vara min mor och i nästa liv kan samma själ vara min son, osv. 
Så är det då konstigt att man funderar om dessa människor funnits i en nära relation med mig i något av mina tidigare liv. 
Det kanske är så det är med allt. Så är det ju i naturen, man sår ett frö. Fröet blir en blomma. Blomman släpper i sin tur ett frö. Vattnet dunstar upp till himlen, som blir regn, som kommer åter ner till jorden. Osv osv.
Det är nog lika med oss själar. Vi lever en stund här på jorden tills det är dags att återvända till himlen. Skriva en ny livsbok, med en massa saker som vi ska lära oss. För att sedan ta nya tag här nere på jorden. Och ibland stöter vi på en vacker själ i en annan människa, som vår själ känner igen och ger oss en känsla av välbehag. Fast vi inte minns varför.

Eller är det bara jag?

Var lägger vi vår Prio egentligen.

Vad har vi för jobb idag, som gör att vi kan prioritera att åka till jobbet när våra barn är hemma och är sjuk. Vad har vi för viktigt arbete, som gör att vi väljer att åka och jobba före innan våra barn och ungdomar måste kliva upp själva och ta sig till skolan. 

Vad jobbar vi med egentligen som gör att det är så viktigt att hellre befinna oss på arbetet istället för att följa och vara intresserade av våra barn som kämpar mot mobbning, onyttiga frestelser och som är så små i denna stora värld. 

Vad har vi för livsavgörande arbeten, som vi hellre väljer, än följa våra barn, våra barn som vi själva har bestämt att skaffa, än att följa våra barn från morgon till kväll, för att se till att barnen får tillräcklig med sömn och frukost innan de sticker iväg till skolan. 

Vad har vi för viktiga arbeten, som gör att vi är så trötta på kvällarna att vi inte orkar umgås med våra barn och vara intresserade av deras vardag. 

Vad har vi skaffat för samhälle, när det blir viktigare att vara på arbetet för att kunna tjäna pengar, så att man kan betala sina otroligt höra räkningar, sin miljonvilla, sin tvåhundratusenkronors bil (om man nu har bara en), än att prioritera att vara hemma med sina barn när dom inte går i skolan, så att man kan se till att barnen inte behöver ta allt för stora ansvar själva. 

 Vad har vi för samhälle idag, när vi arbetar allt fler timmar på dygnet och har allt mindre tid till våra barn. 

Våra barn som tvingas bli lämnade på förskolan i allt för tidigt och i allt för stora grupper. 

Våra barn som tvingas till att ta ansvaret att ställa klockan och kliva upp till ett tomt hus på morgonen och ta sig en bit frukost och sitta själv i köket med mobilen som sällskap. 

Våra barn som tvingas bli vuxen i förtid när dom får välja allt för mycket själva för att vi föräldrar inte orkar välja åt dem. 

Våra barn som vid väldigt tidig ålder har de vuxnas stressymptom som koncentrationssvårigheter, sömnproblem, spänningshuvudvärk och magproblem.

Vad har vi för samhälle idag när vi föräldrar inte orkar mer. 

Vi orkar inte prata med varandra, vi orkar inte ta vårat ansvar, vi orkar inte kämpa för att relationen ska hålla ihop. 

Och framför allt så orkar vi inte ställa ner foten och bromsa detta samhälle som är på väg utför.

Min bästa vän som jag hatar

Tant börjar bli gammal.
Tant börjar få ont i höfterna.
Tant får ont när hon är ute och går.
Tant får ont när hon jobbar för mycket.
 Näe, fasen, det här går inte! Jag är väl ingen tant?!
Stenhård med mitt beslut att ordet Tant får komma si så där 50 år senare, beger jag mig till ortens sjukgymnast. Efter böjningar, tryckningar och olika stretch övningar så konstaterades att jag var för kort. Jaja, jag vet jag jag inte är modelltyp 1,75, men va fan, man kan väl va söt ändå...
Jahaja, inte kort på det viset, mina muskler var inte lika långa som mina vackra benbitar jag har i kroppen. Aja, men dåså, då gör vi nått åt det här.
Schema utskrivet på två... observera TVÅ stretch övningar. Fasen är jag tant ändå? Jag trodde det skulle bli värsta grejen, med träning, träning och åter träning plus lite stretch. Men innerst inne så vet jag ju, jag är ju faktiskt utbildad massageterapeut, så jag vet ju egentligen hur allt funkar. Men när man till slut ber om hjälp och masar sig iväg med svansen mellan benen till hjälpen, så lämnar man all vetskap hemma, man tillåter sig att vara helt öppen för nya tips och ideer. Klokt egentligen.

Väl hemma börjar jag med de två stretch övningarna och efter en vecka så ser jag ju faktiskt resultat, jag kommer längre och längre i stretchen. Lycklig över resultatet återvänder jag efter två veckor till samme sjukgymnast och får ett nytt schema. Två stretch övningar och två styrkeövningar, det tar sig. På samma schema har han även lagt till en "övning" med en bandyboll. Hm, vad är nu detta, tänker jag. Han tar in mig i gymmet, tar bandybollen och håller den mot väggen, sätter dit rumpan och börjar rulla bollen mot väggen med rumpan. Aha, utbrister jag. Massage! Härligt!
Jag skyndar mig att ta bollen från honom för att försöka själv. Men jävlar i helvete (ursäkta ordvalen) det kändes som någon stack knivar i rumpan på mig. Jag tittade på bollen för att se om det satt några spikar eller nått i bollen, men icke. Jag som trodde att massage skulle va nått skönt, det är ju iaf vad alla jag masserar säger. Något fundersam åker jag hem för att påbörja dessa nya övningar.
Och jag säger då det, det är väl tur att jag är ensam hemma när jag gör dessa övningar. För vore det någon hemma som såg mig stå och gnussa röva mot väggen med tårar i ögonen så blev jag nog inte långvarig i de klokas sällskap. Men jag blir bättre. Tids nog kommer denna bandyboll bli min bästa vän, som jag än så länge hatar.