Vad har vi för jobb idag, som gör att vi kan prioritera att åka till jobbet när våra barn är hemma och är sjuk. Vad har vi för viktigt arbete, som gör att vi väljer att åka och jobba före innan våra barn och ungdomar måste kliva upp själva och ta sig till skolan.
Vad jobbar vi med egentligen som gör att det är så viktigt att hellre befinna oss på arbetet istället för att följa och vara intresserade av våra barn som kämpar mot mobbning, onyttiga frestelser och som är så små i denna stora värld.
Vad har vi för livsavgörande arbeten, som vi hellre väljer, än följa våra barn, våra barn som vi själva har bestämt att skaffa, än att följa våra barn från morgon till kväll, för att se till att barnen får tillräcklig med sömn och frukost innan de sticker iväg till skolan.
Vad har vi för viktiga arbeten, som gör att vi är så trötta på kvällarna att vi inte orkar umgås med våra barn och vara intresserade av deras vardag.
Vad har vi skaffat för samhälle, när det blir viktigare att vara på arbetet för att kunna tjäna pengar, så att man kan betala sina otroligt höra räkningar, sin miljonvilla, sin tvåhundratusenkronors bil (om man nu har bara en), än att prioritera att vara hemma med sina barn när dom inte går i skolan, så att man kan se till att barnen inte behöver ta allt för stora ansvar själva.
Vad har vi för samhälle idag, när vi arbetar allt fler timmar på dygnet och har allt mindre tid till våra barn.
Våra barn som tvingas bli lämnade på förskolan i allt för tidigt och i allt för stora grupper.
Våra barn som tvingas till att ta ansvaret att ställa klockan och kliva upp till ett tomt hus på morgonen och ta sig en bit frukost och sitta själv i köket med mobilen som sällskap.
Våra barn som tvingas bli vuxen i förtid när dom får välja allt för mycket själva för att vi föräldrar inte orkar välja åt dem.
Våra barn som vid väldigt tidig ålder har de vuxnas stressymptom som koncentrationssvårigheter, sömnproblem, spänningshuvudvärk och magproblem.
Vad har vi för samhälle idag när vi föräldrar inte orkar mer.
Vi orkar inte prata med varandra, vi orkar inte ta vårat ansvar, vi orkar inte kämpa för att relationen ska hålla ihop.
Och framför allt så orkar vi inte ställa ner foten och bromsa detta samhälle som är på väg utför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar