På väg hem i bilen sjunger jag med när cd-spelaren spelar Thomas DiLeva.
Är på väg från rare far, då han fått ännu en massage.
Tårarna börjar bränna bakom ögonlocken då jag tugnt inser att han blivit sämre då han börjar få väldigt svårt att vända sig på bänken.
Han berättar att han ramlat inne i badrummet och Inger var tvungen att springa in till grannen och be dem hjälpa honom upp.
Stackarn, han har det jättejobbigt där han sitter och ser allt Inger får göra nu när han inte kan hjälpa henne längre.
Pappa var ju min superhjälte, han klarade allt man bad honom om.
Ville man ha ner bollar från taket så klättrade han upp utan problem och hämtade dem.
Ville man ha någon att bada med, tog han mej glatt långt ut och snodde mej runt, runt i vattnet så det sprutade vatten överallt.
Ville man sova i tält, satte han upp tältet i ett kick.
Kommer ihåg min första festival, då jag och Nina ville till Ljusdal (endast 12 år unga)och självklart satt min pappa i bilen på parkeringen hela kvällen och väntade in oss då vi absolut skulle se det sista uppträdandet.
Min pappa var min hjälte, min pappa var den starkaste pappan som fanns, min pappa var helt klart bäst bland alla andras pappor...
Tårarna rullar och Thomas sjunger i bakgrunden:
"Allting kan man köpa, men ingen kan köpa livet.
Allting kan man köpa, men ingen kan köpa livet..."
