torsdag 20 oktober 2011

Det vore lämpligare att ringa...

Hej pappa.

När du inte lämnade nått telefon nummer så skriver jag väl istället då.
Hur ska jag annars kunna uppdatera dig om vad som händer här nere.
Här nere går livet sin gilla gång, det är nu mitten av oktober och frosten börjar göra sig synlig på morgonen, riktigt halt har det varit någon morgon också, och näe, dottern är inte vaken den tiden så hon har inte fått känna på den ännu och för säkerhets skull bytte sambon till vinterdäck på min bil helgen som var. Han hälsar att jag inte behöver köpa vare sig nya däck till sommaren eller nya däck till nästa vinter heller. Bra va?! :)
Vi har höstat klart ute i trädgården så nu kan snön komma, fast vi har faktiskt en rosbuske som blommar för fulla muggar ännu. Till helgen ska vi göra oss en liten shoppingrunda för att inhandla vinterkläder till sonen, han växer så det knakar stackarn.
Hur det går för Brynäs har jag inte någon riktig koll på ännu, vi har ju inte de där bra hockeykanalerna här i huset, har vi haft det så har jag låtit tvn vara på om du skulle vara här och hälsat på. Haha, jag glömmer aldrig när vi satt hemma hos dig och kollade en hockeymatch, tror det var Sve-Fin som spelade, och sverige gjorde mål, och du skrek och klappade händerna så dottern höll på att ramla ur soffan så rädd hon vart :)

Annars har det inte hänt någe sådär speciellt här nere, lite nya funderingar och ideer till min verksamhet grubblar jag på, och släktforskning har jag börjat på med igen, denna gången en gigantisk sådan. Men allt är typ som vanligt, barnen mår bra och kämpar på med skola och jobbsökande, sambon jobbar på och stöttar mig i allt jag gör, syskonen gör de dom brukar göra, och att få mamma att öppna ett e-mail är som att be henne bygga en rymdraket (heja mamma du kan :) )... så allt är precis som vanligt.

Saknar dig.

Kram Maria

söndag 16 oktober 2011

En ordentlig tankeställare

Jobbade lite extra i helgen som spaterapeut på ett annat spahotell.
fick mitt schema och kollegan sa:
-Du, bara så du vet så har den här killen Cancer.
-Ok, sade jag. Vet han om att han inte borde ha någon massage då, frågade jag.
-Ja, han är här för att njuta av det livet har att ge innan det är försent...

Jag väntade mig en cancersjuk kille, tunn i sin kropp, hårlös efter strålning osv...
Men vad jag inte väntade mig, var att han hade sin cancer på utsidan, hela ryggen var full av cancer knölar.
Killen var nog i 40 års ålder, men han såg ut som 60. Örhänge i ena örat, jätte snyggt halsband i guld, div armband av pärlor... pärlplattspärlor... han hade alltså barn, tänkte jag och fick svälja gråten en gång till.
Men det som berörde mig allra mest var tatueringen han hade på armen "Carpe Diem"

Snabbt fick jag svälja gråten ett par gånger till och torka tåren ur ögonvrån.

Här står jag och gnäller för att man inte har pengar, inte har lust med vinter och snö igen och en massa andra småsaker.
Och där ligger han och försöker njuta av den massage han precis får, och är själaglad om han får en dag till i livet.