Min bästa vän som jag hatar

Tant börjar bli gammal.
Tant börjar få ont i höfterna.
Tant får ont när hon är ute och går.
Tant får ont när hon jobbar för mycket.
 Näe, fasen, det här går inte! Jag är väl ingen tant?!
Stenhård med mitt beslut att ordet Tant får komma si så där 50 år senare, beger jag mig till ortens sjukgymnast. Efter böjningar, tryckningar och olika stretch övningar så konstaterades att jag var för kort. Jaja, jag vet jag jag inte är modelltyp 1,75, men va fan, man kan väl va söt ändå...
Jahaja, inte kort på det viset, mina muskler var inte lika långa som mina vackra benbitar jag har i kroppen. Aja, men dåså, då gör vi nått åt det här.
Schema utskrivet på två... observera TVÅ stretch övningar. Fasen är jag tant ändå? Jag trodde det skulle bli värsta grejen, med träning, träning och åter träning plus lite stretch. Men innerst inne så vet jag ju, jag är ju faktiskt utbildad massageterapeut, så jag vet ju egentligen hur allt funkar. Men när man till slut ber om hjälp och masar sig iväg med svansen mellan benen till hjälpen, så lämnar man all vetskap hemma, man tillåter sig att vara helt öppen för nya tips och ideer. Klokt egentligen.

Väl hemma börjar jag med de två stretch övningarna och efter en vecka så ser jag ju faktiskt resultat, jag kommer längre och längre i stretchen. Lycklig över resultatet återvänder jag efter två veckor till samme sjukgymnast och får ett nytt schema. Två stretch övningar och två styrkeövningar, det tar sig. På samma schema har han även lagt till en "övning" med en bandyboll. Hm, vad är nu detta, tänker jag. Han tar in mig i gymmet, tar bandybollen och håller den mot väggen, sätter dit rumpan och börjar rulla bollen mot väggen med rumpan. Aha, utbrister jag. Massage! Härligt!
Jag skyndar mig att ta bollen från honom för att försöka själv. Men jävlar i helvete (ursäkta ordvalen) det kändes som någon stack knivar i rumpan på mig. Jag tittade på bollen för att se om det satt några spikar eller nått i bollen, men icke. Jag som trodde att massage skulle va nått skönt, det är ju iaf vad alla jag masserar säger. Något fundersam åker jag hem för att påbörja dessa nya övningar.
Och jag säger då det, det är väl tur att jag är ensam hemma när jag gör dessa övningar. För vore det någon hemma som såg mig stå och gnussa röva mot väggen med tårar i ögonen så blev jag nog inte långvarig i de klokas sällskap. Men jag blir bättre. Tids nog kommer denna bandyboll bli min bästa vän, som jag än så länge hatar.