Den gången va jag tuff!

Den där gången i högstadiet.
I klass 7B.
Man var inte så tuff och man strök nog av några lager färg på väggarna när man försiktigt och tyst försökte stryka sig förbi de där stora grabbarna i nian. De där stora grabbarna som gjorde sig större i grupp.
Och minns den gången man glömt en bok nere i kapprummet och man sprang ner för trapporna för att hämta den.
Möter till min förskräckelse den absolut största killen av dom alla. Det var stora han och lilla jag. En snabb tanke for genom mitt huvud "Han är nog inte så tuff när han är ensam, och säger eller gör han nått så ska jag fan käfta emot" Ja, jag vet man kan faktiskt tänka långa meningar ganska snabbt.
När det stora monstret möter min blick och upptäcker samma sak som jag att det är stora han och lilla jag i korridoren, kan jag nästan läsa hans tankar. "Fan, jag är tuff, fast det bara när jag är i grupp, men jag måste ju ändå visa att jag kan va tuff ensam"
-Bullfitta!
Ett endaste ord som troligtvis bara ogenomtänkt flög genom hans mun.
Och jag som också hade tänkt att käfta emot svarade lika ogenomtänkt.
-Bullkuk!...

Det ordet hade inte lika stor effekt kan jag ju säga.